Mer om värnamoliberalism
“Kan själv”. Det är bland de första ord man lär sig som barn. Det är också ord som tenderar att jantefieras och blir mindre resolut ju äldre man blir. “Kan själv” var ord jag ofta sa framtittandes under den röda luggen som liten. Det är fortfarande ett begrepp, trots vuxen ålder, som jag ständigt hävdar. Mina föräldrar och min omgivning har också alltid uppmuntrat att jag velat kunna själv. Inget är omöjligt, sa de och så fick jag testa mina projekt. Om det innebar en riksdagskandidatur eller bygga en koja över en bäck med smala pinnar. Många upplever som att jag tar mycket plats, hemma säger folk att det är bra att man sätter ner foten.
En vilja att inte vara reglerad
För är det något smålänningar vet så är det att inget är gratis. Antingen ska man jobba sig till det eller är det skitdyrt. Vi beskylls för att vara snåla, vi själva menar att vi är ekonomiska. Bakom denna ordlek ligger något djupare, nämligen vetskapen om att för att nå dit man vill gäller det att våga utmana och att våga satsa. Både tid, engagemang och pengar.
Jag hatar att bli styrd. Jag vill vara lika hämndlysten som egenföretagaren som startar ett nischföretag för att någon sagt att “det går aldrig”. Bara för att se att det faktiskt funkar. Lika självständig som bonden när hon blir upprörd över statliga pekpinnar som styr möjligheten till att bestämma själv. För att det är på hennes fastighet. Denna liberalism kännetecknas av viljan att inte vara reglerad utan att faktiskt kunna själv. Inte bli klappad på huvudet utan en vilja att få gå mot strömmen.
Drivkraft, entreprenörskap och individuellt tänkande
Värnamo har kommit att bli ett epitet för drivkraft, entreprenörskap och individuellt tänkande. Socialismens kollektiva “upp till kamp” har här översatts till “din och min kamp för överlevnad”. Och att man skapar sin egen överlevnad och sitt eget öde. Bidragspassiviteten har inte lamslagit regionen. Jantelagen är i och för sig inte helt obsolet men hos folk i allmänhet vet man att det är flit och inte avundsjuka som lönar sig.
Vi befinner oss i landet annorlunda. Den politiska analys som förmedlas nationellt stämmer inte med verkligheten i min hemregion. Här har vi Sveriges bästa integration, Sveriges lägsta ohälsotal, 2 % i arbetslöshet. Trots att var femte invånare har utländsk bakgrund. Nyckeln heter “kan själv” och jobb, jobb, jobb. Det som precis blivit en självklarhet i Sverige, är något man föds med i Värnamo. Självständighet och en skepsis till att någon annan ska fixa.
Gemenskap och självständighet
Denna tveksamhet inför staten går också hand i hans med den kristna konservatism som finns. I Värnamo finns det en frikyrka lite varstans. Det är också de som arrangerar kvällsaktiviteterna, förutom stans enda uteställe. Det civila samhället med kyrkorna och föreningslivet skapar en samhörighetskänsla. Man håller ihop, trots att några i gruppen väljer sin egen väg. Man är i en trygg gemenskap och kan därför stå pall när det blåser. Man är liberal i sitt sätt att se på människan och skaparkraften men är moraliskt konservativ i sin syn på gemenskap och familj.
För vissa blir, tyvärr “kan-själv”-syndromet, enbart en barnsjukdom. Andra blir ambassadörer för den kultur som skapat oss. Och som fört oss dit vi nu är. För oss är individen och självbestämmande något självklart. Precis som stenhackaren och risktagandet för hundra år sedan. Finns det kanske en särskild slags liberalism – en Värnamoliberalism – i denna kombination av gemenskaper och självständighet? Jag har mött ett flertal opinionsbildare med rötter just i Värnamo, Peter J Olsson och PJ Anders Linder, som står för just denna blandning. Jag har mött starka politiska ledare och envisa företagare. Som tror på sin inneboende kraft att förändra sin livssituation. Som tror på sig själv.
(krönika publicerad i Voltaire)
