Sossarna har idag lagt ett nytt program för att “skapa ordning på arbetsmarknaden”. Bland annat vill man frångå den svenska modellen och på flertalet punkter lagstifta. Jag vill inte ha mer politikerbeslut utan jag värnar den svenska modellen där de som befinner sig på arbetsmarknaden gör upp i avtal. Det hela är ett dråpslag mot den svenska modellen.
Dessutom har de dammat av förslagen från en gammal LO-rapport från 2004 då de själva satt vid makten. Känns snarare som bakåt-bakåtpolitik än framtidsinriktat.
Så här kommenterar jag sossarnas anti-jobbutspel idag i ett pressmeddelande:
- Socialdemokraternas förslag tycks vara anpassade till hur arbetsmarknaden såg ut för 40 år sedan. Förslagen är direkt företagarfientliga, innebär stängda gränser och skulle leda till färre jobb och företag. Rapporten är ett tydligt avsteg mot den svenska modellen, som innebär att självständiga parter sluter kontrakt med varandra, säger Annie Johansson (C).
- Speciellt allvarligt är det att man vill ratificera ILO-konvention 94, som innehåller krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling. Detta strider mot både EU-rätten och mot lagen om offentlig upphandling och skulle vara ett hårt slag mot småföretag på landsbygden. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har därför sagt nej till konventionen under de senaste 50 åren. Det är tydligt hur hårt dagens Socialdemokrater sitter i LO:s och Vänsterpartiets klor, säger Annie Johansson (C).
- Österberg erkänner själv att LAS inte är skapad för den moderna arbetsmarknaden. Tyvärr är socialdemokraternas lösning inte att anpassa LAS till hur arbetsmarknaden ser ut, istället är lösningen att med våld tvinga arbetsmarknaden att återgå till hur den såg ut 1970, säger Annie Johansson (C).
Svd rapporterar och Albin har bloggat på ett riktigt förtydligande sätt och ifrågasatt den där förnyelsen som Mona Sahlin alltid hävdar. Den känns väldigt avlägsen. DN har också, där jag uttalat mig om ILO94.
Socialdemokraternas förslag om butlers i tunnelbanan känns verkligen helt skruvat. Idag skriver jag och Maud Olofsson i länet om “Vardagspussel i storstan blir vardagstrassel för resten av landet” och undrar hur det kan komma sig att RUT-företagare/RUT-jobbare (piga, som sossarna säger) är fulare än manliga butlers i tunnelbanan. Varför ska man bara underlätta livspusslet för dem som bor längs t-banelinjerna i Stockholm och inte i hela landet?
Radio Jönköping har idag en nyhet om att socialdemokraterna i Jönköpings kommun vill riva upp valfriheten inom hemtjänsten i kommunen om de vinner valet. Inte helt överraskande åsikt, kan tyckas. I höstens val, såväl till Riksdagen som till Kommunen, kommer valfrihet och mångfald stå mot en kvinnofientlig syn på jobb och företagande. Alliansens valfrihetsreformer har öppnat upp den offentliga sektorn för välfärdsföretagare, lett till att kvinnor fått fler arbetsgivare att välja bland och underlättat livspusslet för många barnfamiljer och äldre.
Ett av alla de företag som skapats i kommunen är Basic Care Unit, ett företag som startades av två unga killar och som idag har många anställda. Deras affärsidé är hemtjänstservice på modersmålet. Vad säger sossarna till alla deras anställda? Ska de få kicken? Vad säger de till de två entreprenörerna, ska de lägga ner sitt företag? Vad säger de till de äldre som valt just denna hemservice?
Varför är det så förbaskat svårt som politiker att låta folk bestämma själva. Att stå för lite mångfald och valfrihet och inte lägga en död hand för nya jobb? De personer som intervjuas i radioinslaget är alla positiva till att behålla valfriheten. Må sossarna förlora valet.
Vi kanske ska lära av historien. Skattebetalarnas Förening har startat siten www.skattretande.se inför deras seminarium i Almedalen nästa vecka om hur det går med vallöften egentligen. De har särskilt fokuserat på Mona Sahlins löfte om att höja skatten med “bara” 3,4 miljarder 1994. Sedan blev det 40 miljarder 1995 och totalt 70 miljarder under deras mandatperiod. Nu säger de 18 miljarder – men vad menar de egentligen? Skattretande, var ordet.
Just nu sitter jag och lyssnar på partiledardebatten i Riksdagen. Den sista partiledardebatten innan höstens val. Den är vass, lite småslåskig, ovanligt pigg (brukar vara rätt sövande att lyssna på om jag ska erkänna) och de två tydliga alternativen i svensk politik klargörs. Känns som en boxkningsmatch med hurrarop, skratt och applåder. Det märks att valtemperaturen är hög!
Men förtroendesiffror som når bottenrekord för socialdemokraterna är de märkbart pressade. Märkbart stressade. Det skulle vara intressant att vara med på ett internt möte med sossarna nu – det forna regeirngspartiet som alltid styrt ensamt har nu miljöpartiet i sängen, vars syfte är att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet, enligt Maria Wetterstrand.
Och jag funderar på vem vanliga s-väljare ska rösta på. Varannan s-väljare vill inte ha Mona Sahlin som statsminister. Vilket parti ska varannan sosse då rösta på? För hon lär ju inte avgå som statsminister om hon blir det till hösten. Vilket parti ska de rösta på?
Vänsteroppositionen vill göra det dubbelt så dyrt att ha unga anställda. De vill höja arbetsgivaravgiften för unga människor från ca 15 % till ca 30 %, det är en budgetpost på ca 11 miljarder kronor. De vill pytsa tillbaka knappt en miljard till unga, genom att helt ta bort arbetsgivaravgiften om man anställer en arbetslös ungdom. Så på totalen vill vänstern ta bort 10 miljarder för unga människor i jobb. Hur skapar det jobb för unga? Om det blir dubbelt så dyrt att anställa dem?
Deras “nya satsning” att de istället vill lägga pengarna på de som är arbetslösa unga ekar rätt tomt. Det finns redan. Alliansregeringen har under några år haft Nystartsjobb. Om man anställer en arbetslös ungdom så betalar man inte arbetsgivaravgiften under den tiden den unge varit just arbetslös. Så det känns ju inte särskilt nytt från oppositionens sida. Istället fördyrar man för alla andra.
Med vänsterns förslag skulle kostnaden för landets kommuner öka med 2,1 miljarder, för landstingen 0,4 miljarder och för näringslivet med 15,7 miljarder. Känns helt omotiverat. Det leder knappast till att unga människor får behålla jobbet.
Hur kan en straffskatt på att anställa ungdomar bidra till att minska ungdomsarbetslösheten?
Höstens val kommer tyvärr utifrån mitt perspektiv bli ett blockval och statsministerval. Mona Sahlin v/s Fredrik Reinfeldt. Och Reinfeldt har ju haft höga förtroendesiffror konstant hela mandatperioden. Reinfeldts personsiffror borde snart smitta av sig på opinionen för partierna tycker jag. Men så har också Mona Sahlins Socialdemokrater bland de sämsta opinionssiffrorna någonsin. Varför snackar ingen om dessa låga siffror? Det är ju Miljöpartiet som (konstigt nog) håller uppe vänsterkartellen i ledning.
Hon har inte ens stöd i sitt eget parti, 1 av 3 sossar i undersökningen håller också på Reinfeldt. Det kan inte vara enkelt att vara Mona Sahlin.
Jag kan förstå att sossarna skruvar på sig ordentligt. För första gången ska de nu inte satsa på en enpartiregering – utan går in i valrörelsen som förlorare. Transportarbetarförbundet och Skogs-och Träfacket har de retat upp med en kilometerskatt, nu har de godkänt begränsningen av deltidsstämplingen som Alliansen införde och Kommunal går i taket. Dessutom får lärarna dyrare a-kassa så de bägge fackförbunden är ilskna. Sedan köper de nästan alla skattesänkningar som de talat illa om under hela mandatperioden. Må de fortsätta göra festliga utspel.
Igår kväll låg jag i soffan och lyssnade till Statsminister Fredrik Reinfeldt och kombattanten Mona Sahlin. En ganska gäspiga tillställning faktiskt. En tävlan i att låta så förtroendeingivande, lugn, pedagogisk, len och snäll som möjligt. Kanske har jag hört argumenten till leda. Men jag funderar allvarligt på hur människor i detta land (=väljare) uppfattar dessa debatter. Jag är politisk nörd och tittar för att jag borde/måste. Men ser man en hel debatt om man är en vanlig, normal väljare?
Valet kommer avgöras av två saker tror jag. Förtroende och Regeringsduglighet. Ju närmare valet man kommer förmodar jag att väljarna funderar på om man verkligen vill ha Mona Sahlin som statsminister. Om man vill ha Lars Ohly som finansminister. Och Maria Wetterstrand som jordbruksminister. För det är precis så en laguppställning kan komma att se ut.
Sossarna vill att det ska handla om klyftor, att vi ökat klyftorna. Det stämmer inte. Fakta är att klyftorna inte ökat, däremot ökade klyftorna med 20 procent under sossarnas regeringsinnehav 1998-2006, detsamma med förmögenhetskoncentrationen. Regeringens uppgift att minska utanförskapet och få fler i arbete kommer att minska dessa klyftor då fler går från bidrag till en egen lön. Så klyft-diskussionen bör punkteras med ren fakta.
Sossarna vill också att det ska handla om att Alliansen har gynnat höginkomsttagare mest. Det stämmer inte. Alliansen har sänkt skatten procentuellt för de som tjänar minst. Ett vårdbiträde eller metallare har fått en hel månadslön extra om året genom jobbskatteavdraget.
Slutligen vill sossarna att den ska handla om ekonomin. Här är det mycket svårt att slå Alliansen på fingrarna. Trots en djup lågkonjunktur och finansiell kris har Sveriges skuldsättning minskat från 46 % till 41 % av BNP. Det är stabilitet. Vi har den mest expansiva ekonomiska politiken av samtliga OECD-länder.
Så oavsett om det blir en match om förtroende/regeringsduglighet eller om sosarna väljer någon av de andra tre favoritgrenarna borde Alliansen ro hem debatten. Det kommer bli en himla spännande valrörelse, men då krävs det att det inte blir lika lugnt och utsmetat som det var igårdagens Agendadebatt.
Mats Odells citat igår tycker jag faktiskt var lite humor: “Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket”, det var Mats Odells kommentar till vänsterkartellens ofinaniserade kommunsatsningar. Debatten igår och idag har varit minst sagt skruvad, många tycker att det var ett olyckligt uttalande, många tycker att han behöver be om ursäkt, några att det var klantigt.
Men ursäkta, är det något fel i uttalandet? Var det inte precis det som skedde 1995? Jag kan förstå att det är en öm tå för Mona Sahlin men man kan väl inte gå runt och tassa på tå för att hon som aspirerande statsminister inte klarat av att sköta sin egen ekonomi? Och visst det är en form av härskarteknik. Det är elakt, det är vasst. Men visst stämmer det? Personligen använder jag hellre sakargument än dessa. Men någonstans har det gått fel när vänsterkartellen får hiva ur sig allt möjligt, men det blir välldans känsligt om det uttrycks gentemot Mona Sahlin.
Magnus Andersson har på sin blogg tagit fram uttalanden där Tomas Östros jämför Mats Odell med den kristna högern i USA, Monika Green (s) antydde att Eskil Erlandsson skulle ha sex med djur eller Luciano Astudillo om att Sven-Otto Littorin om hans privatliv.
Angrepp och påhopp som tyvärr kommer bli allt vanligare. Men kom inte och säg att sossarna är som heliga och fromma lamm i denna debatt. Det räcker och titta på insändarsidorna på hemmaplan för att förstå vilken nivå de lägger debatten på. Norra Skåne och Johan Hammarqvist har skrivit en bra ledare på temat.
Till frukosten igår läste jag en festlig debattartikel, signerad Mona Sahlin (S). De har nu omprövat och kommit fran till fyra mål. Spännande, tänkte jag och fortsatte läsa. När jag läst färdigt skakade jag på huvudet och log ett segerleende. Det var ju inga nya mål. Alls.
1. 80 % sysselsättningsgrad. Samma mål som man haft i tidigare valrörelser och aldrig under deras närmast kompakta s-Sverige-styre aldrig lyckats uppnå. Varför? Förmodligen för att de aldrig presenterar några konkreta åtgärder för att lyckas nå dit. Visioner är bra och sympatiska, konkreta åtgärder är mer resultatgivande. Att de dessutom vill fördubbla arbetsgivaravgiften (kostnaden) för att anställa unga, gör ju inte det direkt lättare att nå målet.
2. 50%-målet till högre utbildning, att hälften i en årskull ska gå vidare till högre utbildning. Kan ju också verka sympatiskt, men eftersom vi är en av världens mest utbildade folk kanske det inte är just detta som är problemet. Inte någonstans nämner de att man bör satsa på ordentliga yrkesutbildningar. Istället ser de klassresan som att alla ska bli akademiker, klassresan borde ju faktiskt få börja med dem som idag har svårt att få jobb, att de ska få chansen att yrkesutbilda sig och hitta ett jobb.
3. Minska barnfattigdomen. Vem är emot?
4. Höjda bidrag. Jag är helt ärlig när jag säger att jag är övertygad om att många av dessa hellre skulle vilja behålla mer i plånboken när lönen kom (skattesänkning) än att först betala in en massa pengar och sedan få tillbaka dem. Rundgång kallas det. Men med den sossepoängen kan ju (S) fortsätta leka att Staten är god och barmhärtig och hjälper alla som vill. Trots att om man hade fått behålla sina egna pengar från första början så hade man kunnat göra mycket själv.
Gräddet på moset var lanseringen igår med de nya vallokomotiven. WOW! YES! COOLT! Med nästan exakt samma politik som 1998, 2002, 2006 och 2010 så frontar Sossarna nu med Göran Perssons gamla ministrar som var samma under de tidigare valen också. Fräscht. Nytt. Och Spännande. Not. Att Bodström föreslog att varje elev skulle få en skolpolis och Pagrotsky föreslog att man skulle fira 100-årsminnet av Jussi Björling behöver kanske inte någon ytterligare kommentar.
