2009-09-09 Krönika 090923, Lag & Avtal
Varmt och kallt i politiken
Den politiska debatten kring arbetsrätten är en ständig krigshärd. Det är få frågor som är så fyllda med sprängstoff. Oavsett åsikt och inställning riskerar man att trampa på en eller annan mina om man ger sig ut i debatten.
För fem år sedan läste jag en kurs i arbetsrätt vid Lunds Universitet. Essensen av hela juristutbildningen är att lära sig juridiska modeller, systematiken och att arbeta efter givna paragrafer och praxis. Jag kommer ihåg min förvåning när vi fick lagar på lagar introducerade för oss. Min förutfattade mening var att den berömda, svenska modellen endast byggde på kollektivavtal och en välavvägd terrorbalans mellan arbetsmarknadens parter. Min nya kunskap fick mig att reagera och ifrågasätta.
Här radades LAS, MBL, Förtroendemannalagen, Semesterlagen, Föräldraledighetslagen och alla andra lagar upp. Jag fick lära mig att dessa är som en mjuk, tjock madrass av skydd för arbetstagare i olika situationer. Jag blev mer konfunderad. Jag minns att jag frågade: ”Ja, men då är den svenska modellen inte längre en avtalsmodell utan en hybrid av lagar och avtal. Varför har parterna gett upp sitt inflytande till förmån för klåfingriga politiker?”
Samma fråga ställer jag mig när diskussionen förs i riksdagen och i den allmänpolitiska debatten. ”Vad menar vi med svensk modell egentligen när avtalsmodellen sedan länge är ersatt av lagar?
Debatten om arbetsrätten har, ur ett politiskt perspektiv, blivit mer laddad och mer spännande nu än vad den var för bara några år sedan. Då var det mer förutsägbart. Man kunde peka ut den politiska inställningen med hjälp av en höger-vänsterskala. Idag är det inte så. Alla politiker vill uppfattas som varma, vilket är ganska självklart egentligen, och då vill man inte befatta sig med kalla frågor.. Men vad uppfattas som varmt och kallt i politiken?
Ett borttagande av de förhärskande turordningsreglerna så att unga får lättare att etablera sig på arbetsmarknaden – det är en kall fråga. Att införa utbildning och coachning till arbetslösa ungdomar – det är en varm fråga. Skattesänkningar – kall fråga. Ökade bidrag – varm fråga. Offentliga sjukhus – varm fråga. Privata sjukhus – kall fråga. Stämningsläget och etiketteringen av olika sakpolitiska frågor ter sig förvirrande.
Med mina ögon är arbetsrätten en varm fråga. Den klassiska svenska modellen med parter som gör upp i samförstånd utan lagstiftande politikers inblandning är en varm fråga. Att skapa en mer rörlig arbetsrätt där ledorden inte är antalet anställningsår utan kvalifikationer och erfarenhet måste ju vara en varm fråga. Det handlar om att behandla människor efter kunskap och behov, inte efter ålder. Anställningstrygghet i form av turordningsreglerna innebär ökad trygghet för de äldre på de yngres bekostnad. Hur solidariskt och rättvist är det?
Annie Johansson, Riksdagsledamot (C)