Sociala medier, bemanningsföretag, Mona & MP contra C

Skrivet av Annie Johansson 2010-01-11  |  2 kommentarer

I det första politiska inlägget 2010 vill jag kommentera några saker som hänt under tiden jag haft bloggpaus.

Den första rör rundabordssamtalet som jag, Erik Sundström och Stina Morian hade förra veckan om sociala medier och dessa betydelse för valrörelsen 2010 på Expressen. Det är helt självklart så att politiken måste vara där människor finns. Sociala medier kommer vara ett ovärderligt verktyg i politisk kommunikation – precis lika viktig som pappersutskrivna flygblad och personlia samtal är på åldersomshemmet. Det vill säga, vi måste ha en mängd av olika kommunikativa verktyg, för att nå våra målgrupper. Sociala medier är inget trams, det är här för att stanna och utvecklas. Jag vikll att Centerpartiet ska vara bäst på sociala medier, av den enkla anledning att en av våra absolut viktigaste väljargrupper, ungdomar, lever sitt liv på och med nätet. Det är min bedömning.

Den andra rör bemanningsföretagen och svensk arbetsmarknad i framtiden. I Lag & Avtal skrev jag en krönika i december om just bemanningsföretagen som är en viktig tillväxtbransch och frmför allt erbjuder viktiga instegsjobb för unga och invandrare, grupper som har relativt höga trösklar in på arbetsmarknaden. De allra flesta är också ense om betydelsen bemanningsföretag har för rörligheten på arbetsmarknaden. Någon dag innan julafton skriver några fackföreningsföreträdare på DN Debatt om att de vill försvåra för bemanningsbranschen. I tisdags svarade jag dem i en replik på Dagens Nyheters debattsida om att de genom att försvåra för bemanningsföretag också försvårar för svaga grupper att ta sig in på arbetsmarknaden.

Idag skriver Rickard Nordin från Eksjö, nu 2:a på Göteborgs riksdagslista i GP om att det krävs reell politik och inte bara fina ord och ger samtidigt Miljöpartiet en klimatspark om att det inte bara är lokala lösningar utan också globala som krävs - härligt Rickard! Sedan kan jag ju inte undgå att också lägga ett öga på det stora misstroende som finns inom socialdemokratin för sin egen partiledare. Man vill hellre se såväl Boström som Wallström än Sahlin som statsminister – det måste svida.