Varför ska staten äga ett europeiskt Vattenfall?

Skrivet av Annie Johansson 2009-11-18  |  5 kommentarer

Veckan som innehållit många turer och piruetter kring Vattenfall. Ibland onödigt hetsiga och märkliga och stundtals mycket tankeväckande.

Den första frågan man ställer sig är ju varför Vattenfall som ett helstatligt ägt bolag ska äga kraftverk i andra länder i Europa, och framför allt då kolkraftverk som är helt i strid med regeringens ambitioner? Den andra frågan är hur Socialdemokraterna och Miljöpartiet kunde gå med på dessa kolkraftsköp som ändå hände under förra mandatperioden? Den tredje är varför staten överhuvudtaget ska äga ett europeiskt framgångsrikt energibolag?

Vattenfall har på 8 år ökat sin omsättning från 28 miljarder 1999 till  165 miljarder 2008. De har 33 000 anställda och är Europas 5:e största energibolag. Om den nu omstridde VD:n Lars G Josefsson varit VD i ett normalt företag med den utvecklingen hade det setts som något mycket framgångsrikt. Problemet i ett heltstatligt bolag är ju svårigheten att förena affärsmässighet och ägarens önskan och viljan uttryckt i ägardirektiv.

Och Vattenfall är uppenbarligen ett mycket svårt företag att styra, eller kanske rättare; att förena dessa bägge principer om affärsmässighet och att vara en ledande aktör i energiomställningen. För några år sedan kritiserades inte mindre än 3 socialdemokratiska statsråd för en tafflig hantering av styrningen av Vattenfall i riksdagens konstitutionsutskott: Björn Rosengren, Leif Pagrotsky och Tomas Östros som alla tre var näringsminstrar. Det kanske är just därför de är så knäpptysta just nu? Övriga (S) hycklar i vanlig ordning.

Poängen som finns med att ha ett statligt bolag är ju just att de i så fall ska verka på svensk marknad, ha något skyddsvärt intresse eller förverkliga en regerings ambitioner. Om Vattenfall nu inte uppfyller detta, bör man inte då överväga om det alls ska ingå i statens ägo?